4 dagar sedan nu som jag bytte tabletter. Sist jag gjorde det så började jag blöda direkt och det slutade inte förrens flera veckor senare, men nu har det gått fyra dagar...håller alla tummar o tår som jag har, på att det håller i sig! Någon gång kan det väl gå rätt till? och för min omgivnings bästa (och även mitt eget) hoppas jag att humörsvängningarna lägger sig, lite därför jag tar detta istället nu. Är nog inte lätt för någon med mina "små" utbrott, och jag är själv så medveten om det. Tänk vilken hormonbomb jag varit i nio månader...och varje gång vet jag om att jag bara är löjlig men det går inte att stoppa. Ilskan/sorgen bara bubblar inom mig och det spelar ingen roll hur medveten jag är om det. Så nu vill jag gärna bli mig själv igen, annars tror jag inte vissa personer kommer orka mer tyvärr. Framförallt jag själv. =/

Men nu så ska jag fortsätta njuta av sommarlovet i min säng, på mitt blommiga täcke!  

För er som inte riktigt förstått vad det är jag egentligen går igenom så ska jag nu berätta med lite hjälp av information jag snappat upp men också ska jag berätta min egen historia. Som med allt annat är vi alla människor olika, och det finns kvinnor med Endometrios som inte ens har några symtom, och som upptäcker sjukdomen när dom försöker få barn och det inte går.

Endometrios är en kronisk och gåtfull sjukdom som för det mesta påverkar kvinnor i fertil ålder. Namnet kommer ifrån ordet "endometrium", vilket är vävnad på insidan av livmodern som bygger upp och 'blöder loss' mensen i varje cykel. När man har endometrios så hittar man endometrium utanför livmodern i andra delar av kroppen. Där utvecklar sig sedan endometrial vävnad till cystor, blåsor, utväxter eller ärr. Dessa utväxter kan göra hemskt ont, förorsaka infertilitet och andra problem.

Vem som helst kan räkna ut att till skillnad från inne i livmodern så finns det inget sätt för endometrioshärdarnas blod att lämna kroppen. Resultatet är interna blödningar, inflammationer och slutligen ärrbildning runt härdarna. Andra komplikationer kan bli sprickningar av endo-härdarna, som kan sprida endon vidare i kroppen, tarmblödningar (om de sitter där), urinproblem (om de sitter där) och många fler. Symtomen förvärras med tiden, men de flesta har en cykel av att endon "lägger sig" för att sedan dyka upp igen flera år senare.

När jag var 15 år började jag bli allvarligt sjuk. Jag hade jämt ont i magen, så pass mycket att jag fick ligga i fosterställning och inte kunde röra mig. Att stå på benen var det inget snack om - det var för smärtsamt, vid dessa anfall. Jag började gå på läkarbesök, där dom tryckte på min mage och tog lite prover. Aldrig hittade dom någonting. När jag var 16 år var jag hemma själv med min pojkvän. Pappa var enda till Halmstad, när jag plötsligt får så ont i magen så jag skriker av smärta. Jag började svettas och till slut kräkas av smärta. Min dåvarande pojkvän fick ringa ambulansen och jag skickades till Helsingborgs lasarett. Efter många timmar där säger dom till mig att jag ska på en gyn undersökning, och hittar dom ingenting där blir det röntgen i magen. Kördes iväg till gyn avdelningen där dom gjorde ett vaginalt ultraljud på mig. Gynekologen hittade en cysta och där var hela orsaken till mina problem sa han. Det trodde vi ju på och efter det fick jag gå på kontroller på ungdomsmottagningen. Cystorna kom och gick som dom själv ville och mina problem med magen blev inte bättre. Till slut började menstrationen krångla och allt gick nedåt. 18 år gammal blev jag återigen allvarligt sjuk. Efter en natt på sjukhuset där dom såg att blodvärdet var kasst och trodde det var blindtarmen, bad dom mig ringa gyn. En månad senare kom jag till en gynekolog på ungdomsmottagningen, som var ny där. Han undersökte mig och han pratade med mig, vi gick igenom ALLT. Där fick jag min diagnos Endometrios.

Där var förklaringen till precis allt och ja, anfallen i magen har inte varit samma sen jag började med behandling, som gynekologen satte mig på redan dagen efter jag fått diagnosen. För mig gör denna sjukdomen ont, jag har verkligen lidit och ibland velat ge upp. Men jag hade ändå tur i oturen. Det är vanligt att ha endometrios i min ålder, men det är ovanligt att VETA att man har det. Många kvinnor får sin diagnos efter 10 år.

Jag tycker att man borde ta upp denna sjukdomen mer på ungdomsmottagningar osv. Ingen av mina kompisar fattade vad jag snackade om när jag berättade om diagnosen. Vissa trodde att jag drev med dom till och med! Ändå är detta en så himla vanlig sjukdom. Men den e dömd att drabba äldre, när man i själva verket får det så pass ung egentligen. Jag ber till Gud att jag kommer att bli mamma en dag, att detta verkligen lönar sig. Hade man inte kunnat räddat många familjeliv om kvinnan fått veta detta i god tid? Hade hon då kunnat få sitt kärleksbarn?

Jag har sedan tidigare en blogg här inne, men kände att jag behövde börja om på ruta ett igen!

I september 2010 fick jag diagnosen Endometrios, vilket inte är så vanligt i min ålder. Efter 3 år fram och tillbaka på sjukhuset, enorma magsmärtor, menstrationsbesvär och missfall så hittade dom äntligen felet på mig! Jag sattes på en hormonbehandling med en gång och där började ett nytt helvete. Sen den behandlingen har jag inte varit mig själv, vilket vi ska försöka ändra på nu.

För ett par månader sen fick jag även veta att jag hade ett myom utanför livmodern. Nästa slag.. Pang!

Nu vill jag ha en blogg som jag både kan ha och gå tillbaka till för att se vad som hänt under tiden som gått, sen kan mina nära & kära gå in här och läsa istället för att jag ska behöva upprepa vad som hände på senaste läkarbesöket osv.

En annan orsak till den här bloggen är ett hopp om att jag möter andra i samma situation.

När man är 19 år gammal och är så pass dålig, kompisarna bryr sig - men vill så gärna ut och festa eller prata så som nitton åringar faktiskt gör, är det inte lätt. Man känner sig jätte ensam och undrar om man är den enda i hela världen med den här sjukdomen.

Så det här blir min lilla dagbok men även ett sätt att komma i kontakt med andra!:)