Du har gett mig styrka när allting varit tufft. När jag mått riktigt dåligt har du, ibland utan att ens kanske vetat det, lyft mig och fått den där jobbiga känslan att försvinna. Om jag varit utan dig när jag fick min diagnos vet jag inte om jag klarat det här. Höjdpunkterna var att få träffa dig och vara tätt intill dig, jag vill inte förlora det någonsin. Många gånger har jag varit riktigt jävlig, jag vet. Gråtit för ingenting och blivit arg för nåt ännu mindre. Egentligen var inte det där jag, det var mina hormoner, men jag vet att det varit frustrerande för dig.

Men sötis, jag håller dig faktiskt kär och dagarna med dig är min enda glädje i det här eländet!