Jag har gått totalt nedåt nu i helvetet. Är jätte trött, har en blödning som inte vill stanna upp för ens ett tag o låta mig andas ut, känner mig väldigt skum i kroppen också för den delen. På onsdag ska jag till backen och fredag är det midsommar, jag vill absolut inte ligga jätte dålig då - så jag hoppas detta ger med sig. Måste få tag i gynekologen imorgon eftersom att hans ord va "om allt går som det ska, ska du inte få någon blödning nu", och se vad som hände! Finns det inget super piller som kan stoppa upp allting?! Min kompis tyckte dessutom att jag var febrig idag medans jag satt o skaka som jag frös...Är bara att hoppas på det bästa, värsta med allt det här är faktiskt att jag inte kan ta någon medicin så det försvinner. :/

För övrigt såg jag Teen Mom 2 idag.. har börjat följa upp dom varje måndag nu, men snälla. För typ varje tonårsföräldrar dom visat har alla slutat i seperation antingen innan eller efter barnets ankomst eller så lever dom tillsammans men bara bråkar hela tiden. Oavsett ålder ska man ta ansvar för konsevenserna, och göra det bästa för barnet. Pappor lämnar sina barn hur som helst sen kommer dom tillbaka när barnet är äldre osv. Jag blir bara rädd när jag ser sånt där...Kan man inte visa unga föräldrar som faktiskt är som vilken annan förälder som helst också? Som lever tillsammans eller i alla fall gör sitt bästa för barnet och som visar att man inte bara behöver vara en omogen 16 åring? Har förstått att dom här programmen ska skrämma upp andra jämnåriga att inte bli föräldrar för tidigt, men samtidigt sitter alla äldre bittra mammor och dömmer ut Alla unga föräldrar för att vissa missköter sig.

Visa mer mogna unga föräldrar också, TACK!  

STORT Grattis på min lillebrors Födelsedag!  

Idag blir du hela 11 år!

Syrran din älskar dig upp till himlen och tillbaka tusen gånger om och om igen. 

Gabriel, min ängel - du lever verkligen upp till ditt namn. Min bror jag kommer gå hand i hand med resten av vårt liv. När livet känns komplicerat är det underbart att få höra dig skratta, skämta och stoja runder! Älskar dig!  

Igår gjorde Markus min dag genom att komma hit!;) Han dök upp vid lunch, då jag o mamma hade gjort en kycklingsallad vi skulle luncha på.. senare stack mamma iväg, så vi skulle ladda med öl,cider och en bra film på kvällen! Som vanligt när jag & markus planerar nåt går det alltid åt pipan med minst en grej. Vi skulle lagat mat tillsammans, men orkade inte till slut, så det blev köpe-pizza.    Haha. Idag åkte han tyvärr hem, men nästa helg blir det midsommar firande ihop. :D

Imorgon kommer verkligheten ikapp mig. 09.00 ska jag på möte angående egen lägenhet sen blir det full rulle hela dagen... Träffa Michelle och vår prins Caspian, sen städa och fixa hemma, för att sedan alla gäster till brorsan ska komma på kvällen. :)

Dags att sova nu tror jag... Posshaj!

Du har gett mig styrka när allting varit tufft. När jag mått riktigt dåligt har du, ibland utan att ens kanske vetat det, lyft mig och fått den där jobbiga känslan att försvinna. Om jag varit utan dig när jag fick min diagnos vet jag inte om jag klarat det här. Höjdpunkterna var att få träffa dig och vara tätt intill dig, jag vill inte förlora det någonsin. Många gånger har jag varit riktigt jävlig, jag vet. Gråtit för ingenting och blivit arg för nåt ännu mindre. Egentligen var inte det där jag, det var mina hormoner, men jag vet att det varit frustrerande för dig.

Men sötis, jag håller dig faktiskt kär och dagarna med dig är min enda glädje i det här eländet!  

Nu är jag hemkommen efter tre dagars umgänge med Michelle & massor av lek och skoj med prinsen Caspian!:) Ville stanna en dag extra, men idag har jag verkligen fått nog av ungar!

Hängde med till "Familjens hus".. Det var både kul (för Caspians skull om inget annat!) men samtidigt jobbigt. Jag hade noll gemensamt med alla som var där, var den enda som inte hade barn och satt för det mesta tyst...om jag inte lekte med Caspian. Alla dessa bebisar jag såg, det gjorde lite ont. Trodde inte det skulle vara en sån tant-samling med alla barn, men jo då!:P

Jag har upptäckt att när man blir mamma blir man en jävla skvallerkärring och elak! Jag tänker vara en cool mamma som går med ungen och killkompisarna och snackar bilar!

Mammor e galna! "Mitt barn kan det, varför kan inte ditt det? det bara måste den kunna NU!"...... "Asså kolla mamman där borta..fyfan!" Då säger jag. Asså bete er inte sämre än era barn o väx upp, ni har ett vuxet ansvar! Suck...Det är riktigt skrämmande att höra och se hur onda kvinnor faktiskt kan bli. Jag vill inte vara en sån där sur tant som snackar skit om andra föräldrar och tror mitt barn e bäst av allas. Det e ingen tävling, det handlar faktiskt om en liten individ som i SIN takt håller på att utvecklas till en självständig tjej/kille. Blir nästan rädd för sånna här kvinnor och undrar hur männen överlever...Jobbet?  

Nu ska jag fylla min blogg med lite söta bilder på Caspian!

  Prinsen var trött efter ett par timmar på Familjens Hus!

  Närbild på Lek-Bellas favorit bebis!;)

  Här struntar vi i färger, nu köööör viii ! Go Rosa! ;)

  En helt underbar bild på Prins Caspian!<3

  Det är kul att hoppa på Lek-Bella & räcka ut tungan åt henne!:P

  Så underbart leende!<3

Imorgon bitti/förmiddag åker jag till Michelle och hennes familj i Perstorp! Lysa upp mina dagar lite med min bästa vän och lill-prinsen som jag brukar krypa runder med och leka massvis med.    Kommer att bli två as roliga dagar kan jag tro. Det behövs dessutom att komma härifrån lite och få annat att tänka på. Sen slipper Michelle vara hemma själv när snubben jobbar. ;)

Så detta betyder att det inte kommer hända nåt nytt i den här bloggen förrens Onsdag kväll. 

4 dagar sedan nu som jag bytte tabletter. Sist jag gjorde det så började jag blöda direkt och det slutade inte förrens flera veckor senare, men nu har det gått fyra dagar...håller alla tummar o tår som jag har, på att det håller i sig! Någon gång kan det väl gå rätt till? och för min omgivnings bästa (och även mitt eget) hoppas jag att humörsvängningarna lägger sig, lite därför jag tar detta istället nu. Är nog inte lätt för någon med mina "små" utbrott, och jag är själv så medveten om det. Tänk vilken hormonbomb jag varit i nio månader...och varje gång vet jag om att jag bara är löjlig men det går inte att stoppa. Ilskan/sorgen bara bubblar inom mig och det spelar ingen roll hur medveten jag är om det. Så nu vill jag gärna bli mig själv igen, annars tror jag inte vissa personer kommer orka mer tyvärr. Framförallt jag själv. =/

Men nu så ska jag fortsätta njuta av sommarlovet i min säng, på mitt blommiga täcke!  

För er som inte riktigt förstått vad det är jag egentligen går igenom så ska jag nu berätta med lite hjälp av information jag snappat upp men också ska jag berätta min egen historia. Som med allt annat är vi alla människor olika, och det finns kvinnor med Endometrios som inte ens har några symtom, och som upptäcker sjukdomen när dom försöker få barn och det inte går.

Endometrios är en kronisk och gåtfull sjukdom som för det mesta påverkar kvinnor i fertil ålder. Namnet kommer ifrån ordet "endometrium", vilket är vävnad på insidan av livmodern som bygger upp och 'blöder loss' mensen i varje cykel. När man har endometrios så hittar man endometrium utanför livmodern i andra delar av kroppen. Där utvecklar sig sedan endometrial vävnad till cystor, blåsor, utväxter eller ärr. Dessa utväxter kan göra hemskt ont, förorsaka infertilitet och andra problem.

Vem som helst kan räkna ut att till skillnad från inne i livmodern så finns det inget sätt för endometrioshärdarnas blod att lämna kroppen. Resultatet är interna blödningar, inflammationer och slutligen ärrbildning runt härdarna. Andra komplikationer kan bli sprickningar av endo-härdarna, som kan sprida endon vidare i kroppen, tarmblödningar (om de sitter där), urinproblem (om de sitter där) och många fler. Symtomen förvärras med tiden, men de flesta har en cykel av att endon "lägger sig" för att sedan dyka upp igen flera år senare.

När jag var 15 år började jag bli allvarligt sjuk. Jag hade jämt ont i magen, så pass mycket att jag fick ligga i fosterställning och inte kunde röra mig. Att stå på benen var det inget snack om - det var för smärtsamt, vid dessa anfall. Jag började gå på läkarbesök, där dom tryckte på min mage och tog lite prover. Aldrig hittade dom någonting. När jag var 16 år var jag hemma själv med min pojkvän. Pappa var enda till Halmstad, när jag plötsligt får så ont i magen så jag skriker av smärta. Jag började svettas och till slut kräkas av smärta. Min dåvarande pojkvän fick ringa ambulansen och jag skickades till Helsingborgs lasarett. Efter många timmar där säger dom till mig att jag ska på en gyn undersökning, och hittar dom ingenting där blir det röntgen i magen. Kördes iväg till gyn avdelningen där dom gjorde ett vaginalt ultraljud på mig. Gynekologen hittade en cysta och där var hela orsaken till mina problem sa han. Det trodde vi ju på och efter det fick jag gå på kontroller på ungdomsmottagningen. Cystorna kom och gick som dom själv ville och mina problem med magen blev inte bättre. Till slut började menstrationen krångla och allt gick nedåt. 18 år gammal blev jag återigen allvarligt sjuk. Efter en natt på sjukhuset där dom såg att blodvärdet var kasst och trodde det var blindtarmen, bad dom mig ringa gyn. En månad senare kom jag till en gynekolog på ungdomsmottagningen, som var ny där. Han undersökte mig och han pratade med mig, vi gick igenom ALLT. Där fick jag min diagnos Endometrios.

Där var förklaringen till precis allt och ja, anfallen i magen har inte varit samma sen jag började med behandling, som gynekologen satte mig på redan dagen efter jag fått diagnosen. För mig gör denna sjukdomen ont, jag har verkligen lidit och ibland velat ge upp. Men jag hade ändå tur i oturen. Det är vanligt att ha endometrios i min ålder, men det är ovanligt att VETA att man har det. Många kvinnor får sin diagnos efter 10 år.

Jag tycker att man borde ta upp denna sjukdomen mer på ungdomsmottagningar osv. Ingen av mina kompisar fattade vad jag snackade om när jag berättade om diagnosen. Vissa trodde att jag drev med dom till och med! Ändå är detta en så himla vanlig sjukdom. Men den e dömd att drabba äldre, när man i själva verket får det så pass ung egentligen. Jag ber till Gud att jag kommer att bli mamma en dag, att detta verkligen lönar sig. Hade man inte kunnat räddat många familjeliv om kvinnan fått veta detta i god tid? Hade hon då kunnat få sitt kärleksbarn?